Vad är vi egentligen rädda för, kan det vara så att vi räds rädslan i sig?

Efter att ha ställt frågan: Vem vore du om du inte var rädd? kom ett inlägg som jag tror många känner igen sig i, efter att ha frågat författaren kommer jag dela några av hans tankar här och vad jag tänker när jag läser det han skriver.

"I ett försök att ringa in det som skaver fortfarande och kommer väl så göra, om än i mindre omfattning, vill jag nämna den rädsla som jag har burit på sedan unga år. Döper den rackarn till ”Duglighetsspöket”. Rädslan för att bli avslöjad som inte tillräckligt kompetent har hållit mig sällskap sedan mitt första jobb – ett sommarjobb på VA-verket i Stockholm. Rädslan har hämmat mig och ibland hållit mig vaken om natten.
Rädslan för att bli avslöjad som inte tillräckligt kompetent har malt inom mig. Visserligen i varierande grad men ändå… Duglighetsspöket har varit och i viss mån fortfarande är jag personifierad. Ifrågasättandet har funnits där konstant: är det så här livet ska gestalta sig - varje dag?"

Jag har också hängt rätt mycket med det där duglighetsspöket och gör det fortfarande till och från. Jag tror att väldigt många kan känna igen sig i det. Rädsla är en viktig informant för oss. Rädsla försöker skydda oss från fara. Våra känslor dyker upp som fysiska förnimmelser i kroppen och är egentligen inte mycket mer än så - så länge vi kan skapa utrymme för vår rädsla och inte låta den kontrollera våra val av beteenden. Eller låter våra tankar piska på våra emotioner så att de vidmakthålls i vår kropp under väldigt lång tid. För den fysiska processen som uppstår när vi känner något är egentligen snabbt övergående. Och ändå kan vi ha en känsla under en väldigt lång tid, just för att vi tänker tankar som föder nya fysiologiska processer i våra kroppar.

"Trots avancemang och godkända utlåtanden från överordnade, under slutet av min flotta karriär, fortsatte osäkerheten att växa. Vad visste jag egentligen? Hur skulle framtiden te sig? Tänk om de få planer/strategier som jag hade konstruerat, inte skulle fungera – T Ä N K om jag blev avslöjad, inför mina vänner, kollegor och medarbetare?" 

För mig har känslor och självtvivel någonstans alltid varit en självklar del av livet. Strävan efter att utvecklas som person har nog gjort att jag pratat om sånt som man annars brukar hålla tyst om, och det har inte alltid landad väl!

Jag vet att jag luftade just de känslorna om att känna sig som en bluff, som att någon skulle komma på mig på en arbetsplats jag hade strax efter avslutad universitetsexamen. Där fanns kollegor som upplevde att jag hade problem med mig själv när de hörde mig beskriva det här. Samtidigt som mitt team, som bestod av ett antal kloka och erfarna kvinnor, alla kunde relatera till det jag sa. Om taket är högt och vi kan tillåta oss själva och varandra att känna som vi gör, ramlar maskerna av och där bakom står människa efter människa med liknande känslor av tvivel, oro för att inte räcka till, för att andra ska göra oss illa eller att något illavarslande ska hända.

Av den enkla anledningen att det är så vi är programmerade! Våra hjärnor älskar att lösa problem och den söker hela tiden efter eventuella faror att skydda oss från. Den kommer ge oss massor av anledningar till att ge upp eller inte alls försöka så att vi slipper risken att bli sårade eller besvikna. Följer vi dess uppmaningar missar vi också chansen att uppleva allt som är fantastiskt, som vi längtar efter och drömmer om!

Så till frågan: Vem skulle du vara om du inte var rädd? "Sannolikt skulle jag trivas mycket bättre med mig själv, sova bättre om nätterna – rentav vara en trevligare världsmedborgare. Jag bleknar vid tanken då jag reflekterar över vad detta spöke har kostat och i viss mån fortfarande kostar mig i waste of time n energy. Nästintill att jag naivt önskar att jag skulle kunna konstruera en formel för att på ett tokeffektivt sätt kunna blocka varje elakt utfall detta spöke lyckats med att skapa under åren som gått…"

Jag skulle säga att det här är kärnan av mitt jobb. Till viss del finns det formler som blockerar utfallen från spöket. Men de är oftast väldigt kortsiktiga och kommer med ett mycket högt pris. Jag tänker på allt vi gör för att försöka springa ifrån det här spöket (försöka bli snyggare, verka smartare, utbilda oss ännu mera), allt vi gör för att försöka döva oss själva så att vi inte hör vad spökeländet säger (alkohol, shopping, mat, sex, relationer, överbokade kalendrar, nya renoveringsprojekt). Vi kämpar verkligen emot. Och visst kan det fungera, ett tag. 

Jag skulle säga att vi blivit så rädda för att vara rädda att vi också räds rädslan i sig. För livet är ju egentligen rätt oförutsägbart (som det senaste halvåret verkligen visat oss på ett kraftfullt sätt).  Det finns inga garantier eller färdiga svar. Livet är fullt av risker, så pass att det kan suga till rejält i maggropen om man verkligen tänker på det.

Så vad kan vi göra istället? Försöka ta reda på, och hålla kontakt med vad som verkligen är viktigt för oss. Att träna på att göra plats för obehag och se det som en naturlig del av livet. Vi blir rädda, det är så det är och det i sig är helt okej! Vi kommer dras med tankar från ett, ibland överbeskyddande, medvetande som talar om för oss allt som kan gå fel. Att börja uppmärksamma att tankarna finns där, men lyssna lite mindre på dem kommer skapa lite distans. Ge en liten lucka mellan tanke och handling, där vi förhoppningsvis i större och större utsträckning kan börja välja beteenden utifrån vad som är viktigt för oss - istället för att för stunden mota bort våra spöken.

Det är inte säkert att vi börjar känna oss bättre när vi gör det här (men det kommer förvånansvärt ofta som en positiv bieffekt), men vi blir bättre på att känna och att ta steg mot det som är viktigt, oavsett vad våra tankar och känslor säger. Tänk vad många det är som skulle trivas mycket bättre med sig själva, sova bättre om nätterna – och rentav vara trevligare världsmedborgare!

Tack Alexander för att jag fick använda mig av din text<3